Kokyo

Interiör, Kokyo

Kokyo har en ganska väl tilltagen vegetarisk meny, ovanligt nog. Dessutom är den en av de bästa i stan. Menyn är egentligen grundad mer på kinesisk matlagning, och därför är sushin inte den mest intressanta här. Till förrätt rekommenderas varmt tex. den mycket goda, mustiga Wonton-soppan. Stekta vegetariska Gyoza antingen till förrätt eller huvudrätt, mycket bra, bättre finns inte i Stockholm vad jag vet. Gongbao Surou är återupprättelsen av söt-sur sås på friterad mat (läs:kyckling, men i det här fallet tofu) -utsökt! De små förrätterna med marinerad tofu är perfekta små snacks. Personalen är vänlig, lite disträ när det är mycket folk. Priserna är högst överkomliga.

Hemsida: http://www.kokyo.se/

Adress: Sveavägen 105, Stockholm.

Jag orkar inte göra en poänguppställning just nu men Kokyo får 35 av 40 möjliga, minus enbart pga. inredningen.

Restaurant Aroy-dee, Stora Nyg. 3 (Chinese is the new yellow)

Så här ser det ut. bilden är dock inte från Aroy-dee.

Efter att ha öst ur diverse besvikelser kan jag för en gångs skull dela med mig av en väldigt postitiv gourmet-upplevelse. Jag tipsades för några månader om en restaurant i Gamla Stan som har dels kinesisk mat och även en avdelning som serverar thailändsk mat. Den thailändska
delen har jag inte haft möjlighet att pröva än. Var man än sätter sig ner i Restaurant Deluxe
på Stora Nygatan kan man dock be att få dimsum serverade. Jag rekommenderar dock att sitta i avdelningen 'längst in' längst bort från Stora Nygatan, då den thailänska delen spelar usla covers på thai och den längst ut inte är särskilt mysig helt enkelt.

Jag vet inte hur vanligt dimsum är nuförtiden i Stockholm, men de är helt klart värda att upptäcka. På Deluxe sätter man sig vid ett bord, får en tjock bok som är menyn. Boken innehåller bilder på maten med text, sedan får man en papperslapp med korresponderande text på kinesiska. Kanske kan kocken bara namnen på maten på kinesiska, eller så är det enklare så helt enkelt.

Dimsum, som är ångkokta degknyten med varierande innehåll, är små och kokas då de beställs. De serveras i de runda träbehållare som de ångkokas i. Till dessa serveras ibland en speciell sås till, eller så används soya och stark kinesisk chilisås.

Dimsum innehåller allt från krabba till fläsk, koriander, grönsaker, räka, nötkött, mm. De ser ut som blötdjur uppfiskade direkt ur vattnet, och ofta är de tillverkade av genomskinlig deg så att de nästan framstår som levande med sitt innehåll av grönt, rött och annat. Jag är lite osäker men tror att även kycklingfötter som serveras räknas till dimsum. De är alltså också ångkokta. Jag har inte prövat den varianten och har inga planer på det heller. Jag har inte heller ätit desserten än, som jag har hört skall vara alldeles utmärkt.

Dessa ångkokta rätter serveras av kunnig och trevlig personal. Lokalen är stundtals överbefolkad av asiater, företrädelsevis kineser, vilket ju på nåt vis är ett gott tecken. Mina erfarenheter av "kinesisk" mat i Sverige tidigare under mitt liv har varit minst sagt något av en besvikelse. Inte för att jag alltid ätit dåligt, utan för att den som alla vet varit "försvenskad" och utslätad, med sin sötsura sås och "tre små rätter".

Deluxe på Stora Nygatan serverar utmärkt dimsum, den är helt enkelt mycket god. Smakerna dyker på mig, överraskar min tunga, det är en sensation att äta dessa små lyxrätter. Det är dessutom utomordentligt billigt. Man kan plocka ihop ett antal olika kombinationer, speciellt genom att vara ett större sällskap som delar på maten. För mellan 35-40 kr. får man tre till fyra stycken degknyten. För omkring hundratjugo kronor har man ätit en fin måltid.

Öl och vin serveras, hur det är med sprit är jag osäker på.

Sammanfattning:

Ställe: Aroydee, Deluxe Restaurant, Stora Nygatan 3, Stockholm.

Mat: 10
Matestetik: 9
Atmosfär:8
Service:8
Total: 35

Murasaki Sushi, Medborgarplatsen + Sato Sushi, Telefonplan (Mat, tidningsläsande. etc.)

Jag inser att bloggande inte är riktigt min grej, jag menar, man måste ju hålla bloggen uppdaterad konstant, och intressant dessutom. Håller man inte sitt löfte till publiken så är bloggen död på en gång. En allmänt hållen blogg utan huvudämne eller återkommande ämnen är inte heller en lysande idé. Att blogga är, kära publik, alltså givetvis en konst. Liksom att få folk att läsa tidningen. Jag menar, hur många av er LÄSER egentligen tidningen, morgontidningen, den ni får på hallmattan varje morgon? Är det inte enklare att skumma igenom DN och sen läsa notiserna i Metro?

För tillfället har jag inte någon morgontidning. Prenumerationen tog slut efter nyår. Jag hade turen att bli bjuden på prenumerationen av min tidigare inneboende Steve från California, dude. Steve visade sig vara en gräsrökande, ganska trevlig egoman med piercade bröstvårtor, som trots att han irriterade mig nåt hemskt i alla fall lämnade efter sig nämnda prenumeration (-"Yeah, dude, I get it for free since I study here." That's ´sweet´. Cool.). Han hade oturen, och jag med, att flytta med mig en månad till Årsta
och min relativt begränsade tvårummare, från min rymliga trea på 81 kvm på Djävulsön,
eller Lidingö som den kallas i folkmun. God rest it's soul. Hoppas den sjunker ner i havet. Men låt min far skonas, han som anser Lidingö vara himmelriket på jorden.

Nåväl, åter till ämnet. Denna bloggpost skulle egentligen vara ämnad åt matrecensioner. Inte för att jag har några pretentioner. Nej, det bara hände sig
att jag satt och åt lunch, sushi. Och så började jag skriva i min skissbok om hur förbannat kass sushin var, hur usel hela min matupplevelse var. Som vanligt när man inte är van vid restaurantbesök men
ändå uppskattar god mat hamnar man lite i bryderi över hur man ska agera.
Sushi har nästan, nästan blivit nån slags 'snabbmat' i Stockholm, inte av samma låga status som kebaben, men den ligger nära på i samma liga (kanske är jag en av få besökare på Burger King som klagat på maten, i och för sig har det bara hänt en gång. Även sånt är möjligt). Nu menar jag inte att sushi ska uppfattas så, men denna matkultur har liksom blivit eftersatt, undanskuffad, underskattad och nedvärderad. Inte av konsumenterna, givetvis. För många av oss anses den stå över mycket annan mat, om inte annat anses den ha en inneboende potential. Och det har den ju också. Men sushi misshandlas, anser jag. Inte för att jag är någon expert. Jag har inte besökt Japan. Men jag anser mig ha ätit ganska hygglig sushi.

I DNs PåStan förekom nyss just en liten snabbrecension av diverse sushiställen i stan med hjälp av en infödd japan som ansåg sushin och ställena den serverades i under all kritik. Nu vet inte jag vilken standard japaner lever efter, givetvis handlar det om både vana och tycke och smak. Men att bli (själv-)serverad misosoppa som knappt smakar någonting (dvs det går inte att urskilja vilken smak man upplever, bara att det rör sig om någon odefinierbar buljong), att av en servitris som när jag betalar rycker pengarna ur min hand, vägrar möta min blick och sen inte kan minnas att det är jag som beställt en niobitars trots de ganska få betalande gästerna, att bli serverad mycket slarvigt upplagd sushi på ett vanligt runt fat -det är under all kritik. När sen laxen smakar för mycket fisk, alltså gammalt, och att sen smaken hänger kvar efteråt, OCH att riset är grötit samt att det gröna téet likaså är halvljummet och knappt smakar grönt -det är även under all kritik enligt min standard. En lax(-erande) efterdyning lät inte vänta på sig.

Kanske är det på sin plats med en sammanfattning:

Matställe: Murasaki, Björns Trädgård, (Götgatan 41) Stockholm.
http://murasaki.gastrogate.com/

Kvalitet på maten: 1 på en skala från ett till 10.
Matestetik: (allt från upplägg till porslin) 0
Service: 1
Atmosfär: 0
Totalbetyg: 2

Jag borde bli matkritiker.

För att spinna vidare på sushitemat kan jag berätta om en ganska komisk upplevelse jag hade för ett tag sedan. Jag hade 2007 en ateljéplats i Konstfacks lokaler vid Telefonplan. Vid Telefonplan
ligger ett sushihak som jag förmodar är ganska populärt bland studenterna. Den gången vi åt lunch i somras var första och enda gången jag besökt stället, men jag har inte mycket att anmärka på maten. Möjligtvis var wasabin inte äkta, men jag är osäker om mitt minne sviker mig där. Däremot har jag livliga minnen av servicen som erbjöds.

När vi satte oss var lokalen helt tom. Lokalen är inte stor, den har kanske 4 bord som högst. Jag hängde dock min väska på stolen som tillhörde bordet mitt emot eftersom gästerna bara bestod av oss två. Efter en stund kommer ägarinnan och ber mig hänga väskan på 'avsedd krok' på väggen 'då det kommer andra gäster'. Jag går givetvis med på det. Min kompis och jag sitter sen och skämtar lite grann om hur trångt det är i lokalen, att vi knappt kan ta oss fram p.g.a. allt folk. Kanske hör ägarinnan vad vi säger. Efter hand går jag för att hämta té. Jag missar att det erbjuds grönt té ien behållare, och ser bara påsar med svart té. Jag häller upp vatten åt oss. Sen, vid bordet, ser jag behållaren med grönt té. Jag går och frågar om det är okej att jag tar grönt té istället.

Ägarinnan säger till mig att det inte går för sig på grund av att det kostar för mycket,
hon borde ta ´11 kronor´ för varje kopp osv. Jag säger, ok, sätter mig. Efter hand då vi fått vår mat kommer hon till bordet och upprepar att vi borde ha hängt våra kläder, etc. på hängaren istället för bordet bredvid eftersom det kommer gäster, och att téet kostar pengar osv. Jag svarar att det är ok, jag förstår henne. När vi ätit ytterligare återkommer hon till vårt bord (inga andra gäster har dykt upp än) och upprepar sina klagomål. Jag ber henne lämna vårt bord, vi har betalt och jag vill inte bli störd i mitt ätande. Jag är rent ut sagt förbannad.

När vi sen lämnar stället kommer hon ytterligare en gång ut framför disken och säger att 'ingen nånsin har klagat på min mat förut'. Detta var märkligt för
mig, då jag knappast hade klagat över huvud taget, utan bara bett att få grönt té istället för svart.

När min vän och jag lämnade lokalen fortsatte kvinnan att förfölja oss ner för gatan. Jag frågade om hon skulle följa oss ner till tunnelbanestationen, men fick inget tydligt svar. Hon fortsatte klaga och jag frågade om hon var galen, på vilket hon svarade jakande, kanske inte helt överraskande.

Sammanfattning:

Matställe: Satos Sushi, Telefonplan, Stockholm. LM Ericssons v. 17
http://www.satossushi.se/

Matkvalitet: 6
Matestetik: 6
Service: 2 (trots galenskap var servicen stundtals ok, kanske främst beroende av en annan servitris).
Atmosfär: 2,5 (sänkt betyg pga. servicen, annars är stället helt ok.)
Totalbetyg: 16,5 av 40 poäng möjliga.


Slut för nu, over and out,

Marcus.

Malmöspecial del 2: TamNak Thai, Malmö. (Malmö, allt är förlåtet)

Här är del 2 i en efterlängtad Malmöspecial. Hela 3 (tre) personer har frågat efter den, och jag hedrar dessa viktiga tre läsare med en förhoppningsvis upplyftande recension av ett hak med thailändsk inriktning: TamNak Thai. Kanske kan de Malmöiter som läser denna blogg tipsa om var den är belägen, eftersom jag inte lyckades hitta adressen på Eniro. Dessutom är jag lite osäker på namnet. Min kära kusin som faktiskt kallas just Tam (hon är dock inte thailändsk) sade att den heter just TamNak Thai. I alla fall: den ligger nånstans i Möllanområdet. En solig, blåsig dag, efter Kolik förlags releasefest för Cigarett no. 7 tar Fabian och My mig med på lunch. Tyvärr har jag missat anteckningarna om vad som beställdes. På menyn fanns 8 alternativ varav det sista benämdes 'stark'´. Det var en kycklingrätt med tillhörande ris. Fabian och My beställde en vegetarisk rätt med ris. Den vegetariska var tillagad med kokosmjölk. Denna lilla krog ligger mittemot en bingohall som jag blev sugen på att besöka. Jag hyser en fascination för bingo, liksom för frikyrkor och annat udda. Bingohallen har en förbannat fin skylt som består av röda paljetter som rör sig i vinden. Jag hade inga stora förväntningar på maten, men efter erfarenheten med Malmös utmärkta falafel à 15 kr. är jag inte direkt överraskad av det ringa priset: 35 kr för en lunchrätt. Döm sen om min förvåning och glädje när jag slås av den mest fantastiskt generösa och ovanligt välsmakande thaimat jag ätit på mycket länge. Denna mat ligger alltså i klassen av dyra middagskrogar i Stockholm. Jag har tidigare recenserat Östermalms Sabai Soong som väl lever på det faktum att de servar svenniga Östermalmare som inte vet bättre. Tham Nak Thai levererar för 35 ynka kronor en lunch som, trots att min kycklingrätt är riktigt starkt kryddad har en rik komplexitet i smaken. Kycklingen är dessutom väl lagad, inte alls torr eller överkokt. Fabians vegetariska alternativ är likaså utsökt gott, en mild kokossmak som inte slår över i sötman. Atmosfären är trevlig, opretentiös men möblemanget och dekorationerna är knappast som ett hål i väggen. Självservering med bricka, riktigt fint grönt porslin, maten levereras snabbt efter beställning trots ett ganska högt kundtryck. Jag lämnar restaurangen mätt, belåten och nöjd, men med viss sorg. Något liknande kommer jag nog aldrig få uppleva i Stockholm.

TamNak Thai
Mat: 8,5
Atmosfär: 8
Service: 7
Matestetik: 8,5

Totalbetyg: 32